Jenna Fiore

När kommer bebisen? Har den inte kommit ännu? HUR många gånger har man inte fått höra just dem meningarna? Speciellt i slutet av graviditeten. Ja säg det! Det undrar jag med brukar jag svara. 

 

Det måste vara dem mest irriterande frågorna någonsin! För det första så är det verkligen inte mysigt eller roligt i slutet av graviditeten och man längtar bara tills det är över. Jag har slutat svara på dem frågorna,  fan vet jag? Den kommer när den är redo punkt slut. Ifall vi visste till 100% så skulle dem frågorna inte existera efter att personer fått reda på beräknat förlossningsdatum, MEN eftersom vi inte kan utse när exagt det blir så förstår jag inte varför folk tjatar om det? Det är redan jobbigt som det är och tro mig i slutet av graviditeten orkar man inte tackla just dem dumma frågorna.  Så varför fortsätter folk att fråga just det?. Fråga hellre om du kan hjälpa till med något. Många kvinnors största skräck är att gå över tiden och bli igångsatt, och ni som frågar sånt ökar på stressen ännu mer hos dem som är nära datumet.  

 

Med tanke på att vi har två barn tätt inpå varandra så blev vi tvingade till att köpa en syskonvagn. Jag var helt ärligt inte jätte sugen på det. Oavsett vagn så är dem gigantiska för min del ( jag är ju rätt petit) jag upplever dem bara som bökiga att dra omkring med och envisades därmed att försöka ha vår äldsta i sin vagn och den lilla i typ baby björn tills det att hon sitter själv och kunde därefter köpa en enkel sulky vagn typ. MEN med tanke på att båda mina barn var rätt nätta när dem föddes, (under 3 kg) så gick det i kras kan man säga ska du använda baby björn ska ungen väga minst 3,5 kg och vara 53cm lång... hmm ja vår dotter är inte där ännu kan vi säga och nu är hon inne på månad 2. Jag försökte även med en bärsjal ifrån Babylonia då vikt och längd inte spelar någon roll .. hm ja den fungerar ju jätte bra ifall det är sommar och du inte behöver en massa tjocka vinterkläder. SÅ nej vi slutade upp med en Bugaboo Donkey 3. (ALLA pratar om Bugaboo) den ska vara så fantastisk och smidig sägs det, så vi körde på den då den var "minst" på markanden. NU ska jag vara BRUTALT ärlig för det är jag på mina Socila Medier och därför droppa för och nackdelar med just den vagnen.

 

FÖRDEL - Trasnport av två ungar. 

 

NACKDEL- Vart i helvette hänger du din väska??? Finns ingenstans att hänga av den och jag som precis köpt en ny diper bag. Den är INTE praktisk för att gå och handla med, jag drar mina barn i vagnen varje dag ute i naturen, det är en del av vår terapi, jag drar inte iväg med dem i bilen. Mitt och Adrians upplägg hemma är dessutom olika jag är den som handlar då har arbetar mer än mig så jag föredrar att handla på dagen så maten är klar tills han kommer hem, känns urlöjligt att ta bilen runt hörnet typ för att vagnen endast rymmer 2 mjölk paket. (Vadå ska man inte kunna handla ifall man har två barn? STOR besvikelse.

Sen har vi ett annat problem, enligt bugaboo själva så skryter dem med att vagnen tar sig igenom standard dörrar utan problem i syskonläge.... Eh???, mina sufletter fastnar i dörrkarmen varje gång jag ska in eller ut igenom ytterdörren, så dem kommer ju att paja snart då det är alledes för tight emellan.

 

Frågar du mig? vagnen är inte värd pengarna, du betalar endast för ett märke här och den fungerar säkert jätte bra ifall du bor i Villa, Aldrig handlar och kan ställa av vagnen i garaget, men inte för oss inne i stan som vill handla mer än 2 paket mjölk. 

5 Mars släpper vi mitt senaste samarbete tillsammans med Star Del Bloke. Låten heter Mi chica espacial och är skriven av producenter ifrån Miami, Chile och Puerto Rico. Det är ALLTID super kul att få arbeta tillsammans med nya producenter ifrån andra länder och trots Corona så har vi alltid lika fullt upp i studion. Samarbeten strömmar in just nu kanske just tack vare Corona ( OM man nu ens ska säga så) iom restriktioner som defenitivt är mycket hårade utomlands så sitter folk kanske met i sina studios och arbetar/ producerar vad vet jag?. 

 

Som sagt på fredag 5 Mars. Mi Chica espacial . Star del bloke feat Jenna Fiore.

Det var det här med sommar och Corona, helt omöjligt att planera känner jag. Jag och Adrian har suttit och diskuterat hur vi ska göra med sommaren och ifall vi ska försökta ta lite semester med barnen, nu när man har barn så måste man ju ta semester för att umgås som en familj. 

När det bara var jag och Adrian så hade vi aldrig semester, vi har inte åkt på semester ihop en enda gång under alla dessa år då vi alltid har arbetat under våra resor. Egentligen skulle vi behöva resa utomlands pga musiken och annat, men resa är inte ett alternativ för oss just nu, jag vill inte riskera något eller någon sålänge Corona situationen är som den är.

Svårt, vi är ju som sagt inte vana vid att bara chilla på våra resor så vad är egentligen semester?. Vi stannar aldrig i sverige över sommaren normalt sett heller och nu ser det ut som om vi blir fast här i år igen, så kanske lika bra att hoppa "semestern" återigen och köra på som vanligt. Projekten tar ju inte slut direkt och så fort man arbetat av 1 grej så dyker 3 nya upp. 

Det har varit många täta födelsedagar sista veckorna, Sist ut var min älskade papito som normal sett aldrig är hemma på sin födelsedag då han alltid firar den i Chile. Faktum är att jag aldrig firat hans födelsedag i Februari. Pga Corona så kom ju ingen av oss iväg till Chile så då kunde vi iallafall passa på att fira honom nu i lördags. Och någon som redan älskar honom lika mycket som jag är helt klart vår äldsta dotter som hellre ville bli nattad av honom än av oss.

Tänk att det redan gått ett år sedan du föddes!, och vilket år det har varit... så speciellt på så många sätt,  du har hunnit bli stora syster! och redan påbörjat en egen karriär. 

Vem vet vad du vill hitta på när du blir äldre, det spelar ingen större roll för vi kommer att stötta dig i vad du än väljer. 

 

Vi som föräldrar fick inte fira dig som vi ville, med stort kalas och massa vänner, Det får vi ta längre fram när Covid har lagt sig.. .MEN vi hade iallfall ett mini kalas tillsammans med dina älskade papitos och det är huvudsaken. 

 

TACK för allt du ger och lär oss varje dag!.  Hija Mia te amo! 

19/1-21..

 

Vart ska jag börja? det har varit två omtumlande veckor och jag har inte själv hunnit landa i vad som faktiskt hänt, jag har åkt in och ut på sjukhus och helt ärligt bara mått väldigt dåligt. Den här första tiden tillsammans med sitt barn som ska vara mysigt har varit fullständigt kaos för mig. 

 

Kl är 03.30 och jag vaknar av en rätt kraftig värk, dock inte så kraftig att jag inte kan somna om igen. Jag var van vid värkar då jag sista tiden av graviditeten redan haft en massa som kommit och gått, det har dessutom redan konstaterats att jag har hög smärttröskel och har därför svårt att urskilja latensfasen och påbörjande förlossningsvärkar.

 

04.30 kommer en till men denna håller mig vaken, jag bestämmer mig för att gå upp en stund, både Adrian och vår dotter ligger och sover och jag ville inte väcka dem i onödan så jag bestämde mig för att hoppa in i duschen och göra mig redo ifall det skulle vara "dags" för förlossning, inte minst för att se ifall värken skulle klinga av något av värmen från duschen, njae det kändes inte bättre så vid 04.45 ringer jag mamma och ber henne sätta sig i en taxi och komma hit omgående, (hon skulle passa vår dotter). Värkarna kommer nu redan var femte minut och sitter i rejält, så jag väcker Adrian som inte riktigt förstår att det är dags att åka in, han försöker klä sig samtidigt som han klockar värkarna och försöker ta hand om mig.

Kl är nu 05.00 och Adrian ringer förlossningen då värkarna kommer var tredje minut och sitter i ca 45 sek åt gången, Nu gör dem riktigt ont kan jag säga, så nu kände jag själv att jag behövde åka in. Förlossningen bad oss åka in direkt då jag hade en snabb första förslossning för mindre än ett år sedan, (ja det skills bara 11 månader emellan våra döttrar, så dem misstänkte en snabb förlossning även denna gång).

 

Mamma kom helt anfådd vid 05.25, och nu började första hindret av vår hinderbana... 

 

Vår hiss i huset har nämligen stått stilla sedan 28 december pga reparation, TROTS upprepade felamälningar till hyresvärden så har dem bara skitit i att fixa den tills hissen pajade så kraftigt att hela skiten måste bytas ut! och självklart måste detta ske precis innan jag ska föda!. Jag vill poängtera nu att vi bor på våning 6, VÅNING 6! jag var alltså tvungen att ta mig ner dessa trappor under fullt värkarbete!  och resultatet av att ta sig ner dessa var den bidragande faktorn till det som skulle komma skall. 

 

Taxi resan till förlossningen var rena helvettet! jag vet ju hur det känns med värkar precis innan jag ska föda då jag redan upplevt det innan och visste därför att tiden var väldigt knapp. Jag minns att jag vid ett tillfälle började gråta och sa att jag skulle få föda i bilen då jag var bombsäker på att vi inte skulle hinna fram... jag hade så fruktansvärt ont, värkarna kom tätt och höll i sig och nu kände jag dessutom att jag var helt öppen ( jag kände samma sak med första dottern jag bara visste när det var dags.)

 

När vi körde upp mot förlossningen fick jag en såndär konstig feeling, (typ falsk frihets känsla) ÅHHHH epuduralen here i come! NU får jag den hjälp och smärtlindring som jag vill ha för att orka med resten.

Adrian hjälpte mig ur bilen men jag kunde inte gå längre mina ben bar mig inte, jag fick en värk precis utanför bilen och kom inte en meter, jag föll ihop på huk. Adrian tillsammans med taxi chaffören sprang fram och ringde på förlossningsklockan, det dröjde dock lite innan dem svarade, jag hörde en barnmorska i högtalaren och jag skrek bara rakt ut jag spricker! jag spricker! . Vattnet gick ute på parkeringen mitt i en värk och jag kände i samband med det hur jag spack rakt av. Jag kunde inte hålla emot då kroppen krystade av sig självt, det dröjde fortfarande och ingen kom så Adrian ringde återigen på klockan, denna gång svarade dem påengång att hjälp var påväg..... men det var försent.... i nästkommande värk brände det till ordentligt och hennes huvud kom ut, jag blev livrädd! det var minusgrader ute och jag var rädd att tappa henne i asfalten. Jag höll nu emot hennes huvud med mina händer i väntan på hjälp. härifårn är det mesta blurrigt dock några få saker minns jag väldigt tydligt.

 

Rätt var det var flög dörren upp till förlossningen och där stod ett helt stressat team på 6 pers i full mudering iom Covid, en barnmorksa tog tag i mitt skrev för att hålla emot huvudet, och samtliga skrek håll emot håll emot! Det var jätte svårt att höra vad dem sa genom både visir och masker, och jag var helt borta av smärta /shock. Teamet drog upp mig på brittsen och hann precis dra ner mina byxor när läkaren skrek STOPP! Just detta minns både jag och Adrian tydligt ALLA stannade upp för vidare instruktioner och nu kommer jag låta jätte flummig men jag svävade jag utanför min kropp, det var som om jag stod på sidan av och såg mig själv ligga där. Super läskigt!...

 

Vår dotter lades på mitt bröst, jag födde henne i korridoren precis innanför dörrarna av förlossningen. 

Adrian höll på att svimma ute i korridoren och dem körde in mig på sal. Hör och häppna nu men trots en super snabb förslossning så fick jag bara första gradens brisningar, Adrian fick komma in i rummet efter att en barnmorska lugnat ner honom, ( han tyckte det var väldigt otäckt att se mig i det skiket då han kände sig helt otillräcklig, han kunde ju inte hjälpa mig i det som skedde och det tog honom väldigt hårt.) Vi båda var helt shockade.. Där låg jag nybliven mamma och kunde inte ta in att vår dotter låg på mitt bröst, teamet lät mig vila ensam i 2 timmar innan dem kom tillbaka för att sy igen mig, och jag var helt otröstlig, jag bara grät och skrek rakt ut.. jag var i total schock och mådde så fruktansvärt dåligt, det hade gått alledes för fort och gjorde alledes för ont. Det var hemskt, och jag kunde inte ta in att hon redan var ute. I min journal står det INSKRIVNING 06,14 FÖDELSE 06,15 en minut emellan licksom.

IOM Covid så vill dem helst att man åker hem så fort som möjligt och det gjorde mig ingeting jag längtade hem till vår dotter där hemma. Vi lämnade bb efter 6 timmar och den bästa kramen jag fått i hela mitt liv fick jag av vår älsta dotter när jag halvt ramlade in genom ytterdörren.  

 

EFTERVÅRDEN total sög!, Dagarna efter förlossningen var helt hemska, jag bröt ihop flera gånger om dagen och bara grät i timmar, jag vet inte ens varför, men jag fick minnesbilder av själva förlossningen och drömde mardrömmar, jag fick som fantomen smärtor och det kändes som om jag sprack om och om igen.

Jag kunde inte amma vår första dotter speciellt länge pga smärtan i brösten, och misstänkte att jag skulle få liknande problem igen, dock blev det ännu värre denna gång.. På fredagen skulle vi på återbesök på sjukhuset för att kolla mig och bebis, Hon mådde fint!, och det är huvudsaken men jag var ett total vrak, jag hade sånna smärtor att jag knappt kunde gå, vad som var ännu värre var smärtan i mina bröst, dem var helt spräng fyllda och jag kunde knappt lyfta armarna, faktum är att Adrian alltid fick ge mig den minsta då jag inte kunde lyfta henne själv och då väger hon endå under 3kg... 

Barnmorskan jag kom in till var ju under all kritik och ifall jag hade varit i mitt ess hade jag skällt ut henne så hela sjukhuset hade hört, men jag hade ingen kraft, jag var så jäkla nere och mådde så dåligt i kroppen, för det första så tog hon in mig 20 min efter avsatt tid och talade då minsann om för mig att hennes kollega väntade på henne med lunch nere i entrén, jag svarade då att jag varit i tid och hon själv var 20 min försenad....

 

Booom där skar det sig fullständigt emellan oss.. Hon ville bara att jag skulle gå därifrån, jag försökte ta upp det här med amningen och hur ont det gjorde ( bokstavligen det känns som om någon skär i mina bröst med knivar, och jag blir tårögd varenda gång), till svars fick jag bara "hon tar bra grepp med munnen det KAN OMÖJLIGT göra så ont som du säger" SUCK "älskar folk som tror sig veta bättre än dig".....  jag tackade bara för mig och gick däriffrån, det går ju inte att ta en sådan sak med någon som tror sig känna din kropp bättre än dig själv, så jag gav upp... Fredag kväll kommer och jag får kraftig frossa efter amningen, jag blir snabbt sämmre och får feber under natten, Lördagen passerar med extrem smärta i bröst och armar, samt feber och frossa, jag kör på alvedon och värme kur hela dagen men inget hjälper. 

Söndag morgon, jag är så varm utav febern att det känns som om jag ska brinna upp, jag känner mig helt vimsig, alevdonen hjälper inte och frossan kommer och går, när jag tar tempen visar den 39,5 grader.. straxt därefter ringer Adrian 1177 för rådfrågning, dem kopplar om honom till 112, och någonstans under samtalet hinner jag tuppa av, en ambulans skickas hem till oss och nu visar tempen 41 grader, jag är helt väck så dem kör in mig till Danderyds gynmottagning. Mycket riktigt DÄR konstateras det att jag har en kraftig infektion i båda brösten pga mjölkledarna, vilket förklarar delvis smärtan vid amning men också varför jag haft hög feber samt inte kunnat röra armarna... Vad som mer låg på kartan var att jag hade spruckigt upp en del stygn, förmodligen pga  alla trappor i huset påväg hem från förlossningen, så det var bara att sy igen engång till. ( Vad jag vill poängtera nu är att OM kärringen gjort sitt jobb uppe vid återbesöket hade hon sett redan där att jag hade en infektion och uppspruckna stygn! SÅ himla onödigt, det hade sparat på både hälsan samt en ambulansutryckning...)

Nu står jag på fortsatt antibiotika kur i 10 dagar, och mår helt jävla ruttet, kroppen känns helt felmonterad och jag är fortfarande i schock efter förlossningen. Dottern mår fint! och som sagt det är det enda som betyder något, Vi mammor brukar läka ihop tillsllut. 

Tillbaka på sjukhuset... därav blir det inget blogginlägg denna vecka, Det har varit tuffa dagar, först en alledes för turbulent förlossning, och nu en infektion, samt spruckna stygn. Min kropp har sagt ifrån och jag är ingen superwoman. Vår dotter föddes den 19/1-21 06.15 och hon mår bra, det är huvudsaken, Vi mammor brukar läka ihop tillslut. 

Jag har fått så många frågor kring vårt bröllop, vad det kostade, ifall jag valde att byta namn OCH vad svarta listan är för något, ska försöka svara så gott jag kan...

För det första så diggar jag inte att droppa en massa summor på sociala medier, MEN vet dock att jag endå råkade droppa summan under en intervju i  sommras. 

 

Vi hade bestämt att vi skulle gifta oss året därpå alltså Januari 2020 i Chile, då min man har hela sin tjocka släkt där och jag har hör och häpna mycket mindre familj i jämnförelse så det kändes bäst att göra så. Vi hade endå tänkt flyga ner våra bestmen och bridemaides samt delar av min närmaste familj så dem kunde få delta under cermonin. Allt var frid och fröjd och vi hade massa tid på oss tyckte vi, TILLS vi råkade nämna för vänner och familj gällande våra planer, då vart det ett jäkla ståhej, " vi vill också vara med" varför firar ni inte här för dem som inte kan följa med?, vi har inte råd att åka ner, vad taskigt att bara åka ner och inte göra något här osv, SÅ Vi blev enkelt lite smått "tvingade" till att göra något här. 

Skillnaden nu var bara att vi hade drygt 5 månader på oss istället för ett år, jag sa dessutom från början att jag inte ville ha en för stor grej här då det skulle bli gigantiskt i Chile, så jag ville ha det så nedtonat som möjligt med max 40 gäster. Vi började kika på lokler men hittade inget för en mindre grupp, jag är kontroll freak och vill ha saker på mitt sätt ! så att fira på någon pub eller liknande fanns inte på kartan. Vi valde helt enkelt att köra utomhus på mina extra pappors tomt och det ångrar jag inte en sekund. Vår vigselförättare vigde oss kl 12, och festen började vid 17, ifall jag inte missminner mig.

 

Vi bjöd naturligtvis på allt under kvällen, som Italienare är det ett BIG NO NO att låta sina gäster betala för något under kvällen, ( jag har varit på många tillställningar där man måste betala för drickan själv tex) Den där snålheten har jag ALDRIG förstått mig på, ska ni nu gifta er då ska ni stå för kalaset PUNKT SLUT! har ni inte råd?, bjud inte in så många alt skjut upp det tills ni har råd!. En annan sak jag inte heller förstår är dem som envisas med tre rätters meny?! om man inte gillar allt på tallriken går man ju därifrån hungrig! den har jag också varit med om, vissa har pippi på någon maträtt med Calamari och det är fan det värsta jag vet!... Så för oss fanns inget annat än buffé, Jag ÄLSKAR buffé! du kan plocka vad du vill själv och hur mycket du vill, gillar du inte det ena då tar du det andra, vill du äta 5 tallrikar då gör du det, enkelt!. Snålhet är det värsta jag vet och som sagt sitter du under mitt tak då bjuds det!. 

 

Gällande att byta efternamn.... lång historia kort nu, Jag valde att bryta helt med mina Sicilianska familj för drygt 2 år sedan, jag står helt enkelt inte bakom deras livsstil och hur dem lever sina liv, så för mig blev det naturligt att byta ut mitt namn mot Rivas Istället. Jag har aldrig ångrat mig och har även pga det tagit avstånd ifrån min biologiska pappa. Det betyder inte att jag inte är stolt över mitt ursprung, tro mig mina barn ska få veta vilka dem är och lära sig språket, men dem kommer inte få umgås med min riktiga familj därifån. Det blir bäst och lugnast så helt enkelt. 

 

Så vad är nu den här med svarta listan?..... 

ALLA Italienare har en sådan, den som säger nej  nu ljuger så öronen rycker!. 

Det är en liten svart bok där man skriver upp samtliga summor/ pressenter man fått ifrån sina gäster vid förlovning, dop, bröllop, just dessa tre event är heliga för oss.

Man har stenkoll på hur mycket pengar man fick ifrån just "tant agda" eller ifall Farbror Melker endast gav dig en trisslott. Ifall någon varit generös emot dig eller dina barn så är man det tillbaka väldigt enkel matematik. För oss är det dessutom nästan endast pengar i kuvert som gäller, vilket krockar lite med andra kulturer ibland. Som sagt bara för att jag bytt efternamn betyder inte det att jag gjort mig av med min lilla svarta bok. 

Kära födelsedag, dig får vi flytta på tills saker återgår till det "normala" igen... OM det nu kan bli det, Corona har ju verkligen ställt till det för många, det värsta är ju att man ju typ inte ser något ljus i tunneln heller utan allt man planerar in måste förmodligen planeras om igen, Som sagt vår dotters dop vart ju helt inställt under 2020, vem vet ifall vi kan köra dubbeldop nu i maj 2021, eller om vi måste vänta ytterligare ett år. SÅ appropå min födelsedag, den valde jag att köra extremt low key, för det första så är det Corona vilket begränsar en totalt, för det andra föder jag vilken dag som helst och har ingen vidare lust med någonting, Som ni vet har jag haft en del komplikationer under denna graviditet och vill därför bara ta det lungt.

 

Jag och Adrian har därför bestämt att köra ihop våra födelsedagar i Juli OM det går, Vi har såklart redan börjat planera, sånnahär typer av fester tar ett par månader att få ihop ifall man ska få det som man vill. 

 

För övrigt, vi letar ju folk till vårt nyöppnade företag och det har tagit en massa tid, vi vill ge alla sökanden samma chans så därför väljer vi att boka in ett videomöte med samtliga som ansökt. Jag letar dessutom assistent vilket varit ännu svårare då det typ är omöjligt att se ifall man klickar via ett videosamtal, ja har varken lust att slösa min eller deras tid.

 

Så vad händer i veckan? på fredag släpps mitt senaste arbete med Chile, Miami och Puerto Rico, såklart jätte kul! Studion renoveras fortfarande och där behöver vi lägga in extra resuser ifall det ska bli någon ny musik, så just under denna vecka blir det ingen sång inspelning av något slag, grejerna är dock redan beställda så dem dyker nog upp nästa vecka.

 

 

Jag växte upp mitt på söder i Stockholm, i min skola fanns det i stort sett bara svenska barn. Det var typ jag och 3 ungar till som hade "invandrarpåbrå". Var det något som påverkade oss? JO absolut!, blev jag extra utsatt? hmm både ja och nej, jag skulle snarare säga att jag blev missförstodd.

 

För det första så var jag mycket mindre, smalare, kortare och mer petit än dem andra tjejerna i min klass, för det andra så uttryckte vi oss på olika sett. I mitt fall jag talade med hela kroppen, medans dem själva knappt gav ifrån sig en min under samtalen, dem flesta tyckte att mitt kroppsspråk var "konstigt" och andra gillade mig inte för att jag var en jävla "spagge", "pizzabagare". Under många år försökte jag dölja vem jag egentligen var, just för att passa in i normen, Inte för att jag inte var stolt över vem jag var och vart jag kom ifrån utan för att "passa in", jag fick ofta höra av tjejerna i min klass att jag borde "tona ner mig", jag både syntes och hördes för mycket för deras smak. BARN kan vara jävligt elaka emot varandra och enligt min rektor på över 1000 elever så existerade "ingen mobbning" överhuvudtaget på skolan, just därför valde jag själv att smälta in i mängden med flit. 

Dem flesta i min klass gick på handboll, eller hade piano lektioner, jag själv dansade 6 dagar i veckan och tränade 4 timmar per pass. Jag hade i stort sett inget socialt liv alls efter skolan, det gjorde mig iof inte så mycket, eftersom jag inte stod någon i klassen nära. Jag har stått på scen sedan 3 års ålder och var dansskolans ansikte utåt sett som Solo artist sedan väldigt ung ålder, det var även där mina vänner och gemenskapen fanns.

 

Dansen var det helt annorlunda där talade alla "samma språk" bakggrund spelade ingen roll, men endå återigen så var det här med att passa in, vägde du för mycket så hamnade du snabbt i utanförskap, så att börja hålla kosten var något man bara gjorde för att inte hamna där. Jag har alltid varit liten och petit som sagt men jag vägde för tok för lite för min ålder under mina dans år. 

 

I slutet av gymnasiet började nästa grej, jag hade mitt första "seriösa" förhållande som varade under många år. Jag hade tvingats sluta med dansen pga en knäskada som sabbade min intagning till balettakademin, så det vart ingen mer dans för min del vilket gjorde att jag gick upp till normalvikt, (faktum är att jag än idag känner av skadan i  knät), så från att ha gått från typ undernärd till normalvikt såg kanske underligt ut på mig eftersom alla var vana vid att se mig supersmal.

 

Detta gällde även min dåvarande som på den tiden redan hunnit skapa sig ett namn inom stockholms nattliv och tyckte om att ha en "vacker" ung  kvinna vid sin sida att visa upp i sociala samanhang. Där ökade pressen om det perfekta utseendet ännu mer, jag vistades för mycket i "perfekta" festmiljöer, Tjejerna i min omgivning la skandalösa summor på sitt utseende, dem opererade sig redan vid 18 års ålder för att försöka efterlikna slitz modellerna som medverkade i diverse dokusopor på tv. Jag säger inte att det är "fel" frågar ni mig så får man göra vad man vill med sig själv ifall man mår bra av det men pressen var extrem, och den smittade av sig som pesten. Jag glömmer aldrig när min dåvarande vid ett tillfälle grabbade tag i snacks skålen jag höll i  och drog den ifrån mig medans han förklarade att ingen man minsann ville vara tillsammans med en "flodhäst". Klart som fan att jag blev ledsen när han sa så, jag tog väldigt illa vid mig, ( va? är jag så tjock? tänkte jag) där börjare kulan att rulla kan jag säga..... ( Nu tänker ni  fy vilken hemsk pojkvän hon hade) Nej han var absolut inte det!, Tvärtom han var toppen på många sätt och vis men jag tog såklart åt mig av vad han sa och än idag kan jag inte äta just chips och ostbågar. Vi skilldes åt som vänner flera år senare och anledningen var olika musik karriärer vilket resulterade i för många resor på olika håll. Men just den där meningen om flodhästen har alltid setat kvar i hjärnan. Handen på hjärtat jag trivdes endå inte med min dåvarande vikt och hade funderat länge på att börja träna igen men inte kommit till skott, han rullade igång min resa på att äta mer hälsosamt vilket resulterade i en mer stabil vikt, faktum är att jag haft samma vikt dem senaste 12 åren och trivs bra så. 

 

Något år senare fick jag mina första jobb i Usa just pga min kropp, så idags läget kan jag inte vara något annat än tacksam  än för just den meningen. 

Agenturen och konkurensen i Usa var stenhård, inte alls något som jag mött på tidigare, kontraktet sa att jag skulle göra allt som agenturen bad om, alltifrån färga och klippa håret, till upp och nedgång i vikt,  operationer etc... praktiskt taget ville dem bara att jag skulle säga JA till allting dem sa oavsett hur korkat det än var. Ingen bryr sig om dig som person, DU förblir deras produkt som dem säljer till olika företag och dem behåller väldigt stora summor själva. Vad ska jag säga? jag var runt 20, köpte dyra grejer reste jorden runt och trodde jag levde livet... Tills den dag  jag ett par år senare mötte på en gammal vän hemma i stockholm som gick rakt förbi mig för att hon inte kände igen mig. Jag var nu nere på 43kg, tappat en massa (rött)  hår pga stressen, och var så hårt sminkad att man knappt kände igen mitt ansikte.. Hennes ord...Men snälla vad har du gjort? vad har hänt med dig? sa hon helt förskräkt när hon väl kände igen rösten på mig.

 

I nästan 25 år hade jag förskökt bli och vara någon som skulle passa min omgivning, inte för att jag själv ville det utan för att jag trodde att det var det jag var tvungen att göra för att passa in för att bli älskad och bli anlitad. 

 

Där och då bröt jag en gammal ond vana. Jag har inte signat upp mig med någon ny manager sedan dess utan sköter samtliga kontrakt själv. Skiter fullständigt i vad bolag säger eller ber mig om, tex gå ner i vikt, operera läppar, bröst, rumpa... då hade du varit perfekt för just det här jobbet. Ska jag operera mig så ska det vara mitt eget val INGEN ANNANS!. 

 

Och tro mig att folk i början sa att jag var totalt jävla galen som ville gå emot normen och endast vara mig själv ,( du kommer ALDRIG, få ett jobb, DU kommer ALDRIG mer stå på scén.. osv) Om jag fick en krona varje gång jag hörde en negativ komentar skulle jag vara miljadär idag...

 

Vet ni vad? för ett par år sedan lämnade jag mitt dåvarande jag bakom mig bytte mitt artist namn, och förblev Jenna Fiore.

 

Jag reser fortfafrande jorden runt, spelar på enorma scener i direkt tv, modellar för företag, MEN skillnaden är att jag är JAG och JAG bestämmer helt själv, och JAG kunde bry mig mindre om vad folk säger bakom min rygg.

För ett par år sedan levde jag i ett hemskt förhållande ( jag tänkte gå in djupare i själva relationen i ett annat blogg inlägg).

Killen jag bodde tillsammans med då kom ifrån en märklig familjesituation, där bla skit snack, droger och förtryck inom familjen ofta förekom.

Detta satte såklart spår i hans självkänsla, i grund och botten hade han väldigt dåligt självförtroende och tog gärna ut det över mig. Det var precis som om han kände sig större av att förminska mig.

Vår relation var väldigt ostabil (det berodde helt på honom själv). Men vad som förvånade mig mest var att när vi hade det som absolut sämst och jag hade nämt att jag ville gå ifrån honom så kom han med enligt honom själv  den briljanta ideén om att vi skulle ha barn, "allt skulle bli så bra mellan oss ifall vi fick barn och gifte oss, då skulle även hans familj lugna ner sig enligt honom."

 

Jag är så glad i dagsläget att jag inte gick på den lögnen, jag hade fastnat i 18 års helvette. Oavsett ifall man kan separera ifrån karln, så skulle det bli en kamp om ensamvårdnad. ( Det är inte jättelätt att få ensam vårdnad Sverige). Och NEJ jag skulle aldrig låta mitt barn växa upp med en pappa som har både drog och alkoholproblem, som inte vill arbeta utan bara spela PS hela dagarna, och som dessutom kommer ifrån en sådan familj.

Jag skulle aldrig känna mig trygg i att lämna bort mitt barn till en sådan person. Att skaffa barn för att man vill hålla sig kvar i en relation eller försöka fixa problemen kommer aldrig hålla, förr eller senare så knakar det rejält och det slutar med att man mår dåligt. Och frågar du mig? DU slösar din tid på en LOOSER!. 

 

DU KOMMER ALDRIG KUNNA LÖSA ETT TRASIGT FÖRHÅLLANDE GENOM ATT SKAFFA BARN!. Ett barn fixar inte det som redan är trasigt, och har ni inte löst det långt innan dess kommer ni aldrig göra det.

 

 

 

Jag och Adrian har ett par år på nacken och har redan haft våra ups and downs, så när vi fick vår dotter var vi starkare än någonsin. Ett litet barn är påfrestande det går inte att beskriva det på ett annat sätt och för att orka med varje dag så behöver man vara ett starkt team, Ifall du lever i en relation ska inte DU ensam ta allt eller göra allt. Ni ska göra det tillsammans!. Jag behöver aldrig be Adrian om någonting! han gör bara och han gör det ifrån hjärtat, Ibland är jag helt slut jag är iof höggravid också men ibland har jag så ont eller orkar inte lyfta ett finger hemma och han har aldrig ifrågasatt mig eller klagat, han tar över bara. För lite sömn, bebis som kanske skriker i timmar och ett hem som förfaller kan göra vem som helst frustrerad och det sista man behöver då är någon som kommer hem och sätter sig framför sitt tv spel, eller som hellre går iväg för att träffa sina kompisar/ kusiner, eller ännu värre är hemma men endå inte är närvarande, för att han hellre sitter med sin mobil än att leka med sin dotter/son. EN som bara förväntar sig att alltig ska vara klart och serverat åt honom.

 

Är det såhär du vill leva resten av ditt liv? FINE, jag sökte efter något mer i livet och jag fann det. 

Min dröm var att finna en man som hellre vill umgås med sin fru och barn än något annat och jag fann det i Adrian. Jag skulle ALDRIG nöja mig med något annat. Och jag skulle Aldrig acceptera ifall jag behöver BE min man om att ta hand om eller umgås med vår dotter.

 

I torsdags besökte jag läkaren på Mamma mia för en gynundersökning. 

Jag har sedan drygt 2 månader haft sammandragningar samt kännt ett kraftigt tryck neråt (påminnner lite om trycket vid en förlossning) så jag ville bara kolla att allt var okej. Att hon mår bra vet jag redan då jag går på regelbundna tillväxkontroller och var på ett ultraljud veckan innan, allt är i sin ordning och hon rör sig som hon ska, men som sagt jag har trycket och även smärta när jag går eller står upp längre stunder.

Det visade sig att jag löper stor risk för prematurfödsel, hon precis som vår första dotter ligger redan fixerad med huvudet neråt sedan en tid tillbaka, "hon ligger dock längre ner än vår första", (därav trycket neråt). Efter undersökningen så konstaterades det att livmoderhalsertappen redan är mjuk dock inte öppen.

 

Jag har redan sedan en tid tillbaka fått lite bassning av min barnmorska då hon upplever att jag varit lite stressad, ( mjo det har jag nog varit) jag har en liten dotter hemma som växer och utvecklas, jag jobbar på som vanligt, vi är mitt i starten av vårt senaste bolag och jag skulle dessutom haft en grej under 2 dagar i början av november). Så nu har jag blivit tillsagd på skarpen! jag MÅSTE varva ner och vila sista veckorna nu om jag inte vill att hon ska titta ut snart,  inga fler promenader, ( jag som alltid är ute oavsett väder), ingen städning eller plock hemma, inget tungt handlande, eller dra en tung barnvagn, och inget upplyftande av vår dotter, (det sistnämnda känns jätte jobbigt då hon är så mammig och vill upp i famnen speciellt när hon ska sova middag ,då vill hon licksom somna i famnen. 

 

Jag kommer inte klara av att strunta i att ta upp henne även om jag måste begränsa mig, hon förstår inte varför mamma helt plötsligt inte tar upp henne i famnen, men jag ska defenitivt hoppa över det andra. Adrian har också varit på mig och sagt att jag ska varva ner och att han kan göra allt ensam, så kanske dags att lyssna nu då... 

Det är inte jätte långt kvar av graviditeten, men det är endå viktigt att hon stannar på sin plats den sista tiden. Och det Absolut sista jag vill är att bli fast på ett sjukhus med en prematur bebis under Corona.