Jenna Fiore

Det var det här med sommar och Corona, helt omöjligt att planera känner jag. Jag och Adrian har suttit och diskuterat hur vi ska göra med sommaren och ifall vi ska försökta ta lite semester med barnen, nu när man har barn så måste man ju ta semester för att umgås som en familj. 

När det bara var jag och Adrian så hade vi aldrig semester, vi har inte åkt på semester ihop en enda gång under alla dessa år då vi alltid har arbetat under våra resor. Egentligen skulle vi behöva resa utomlands pga musiken och annat, men resa är inte ett alternativ för oss just nu, jag vill inte riskera något eller någon sålänge Corona situationen är som den är.

Svårt, vi är ju som sagt inte vana vid att bara chilla på våra resor så vad är egentligen semester?. Vi stannar aldrig i sverige över sommaren normalt sett heller och nu ser det ut som om vi blir fast här i år igen, så kanske lika bra att hoppa "semestern" återigen och köra på som vanligt. Projekten tar ju inte slut direkt och så fort man arbetat av 1 grej så dyker 3 nya upp. 

Det har varit många täta födelsedagar sista veckorna, Sist ut var min älskade papito som normal sett aldrig är hemma på sin födelsedag då han alltid firar den i Chile. Faktum är att jag aldrig firat hans födelsedag i Februari. Pga Corona så kom ju ingen av oss iväg till Chile så då kunde vi iallafall passa på att fira honom nu i lördags. Och någon som redan älskar honom lika mycket som jag är helt klart vår äldsta dotter som hellre ville bli nattad av honom än av oss.

Tänk att det redan gått ett år sedan du föddes!, och vilket år det har varit... så speciellt på så många sätt,  du har hunnit bli stora syster! och redan påbörjat en egen karriär. 

Vem vet vad du vill hitta på när du blir äldre, det spelar ingen större roll för vi kommer att stötta dig i vad du än väljer. 

 

Vi som föräldrar fick inte fira dig som vi ville, med stort kalas och massa vänner, Det får vi ta längre fram när Covid har lagt sig.. .MEN vi hade iallfall ett mini kalas tillsammans med dina älskade papitos och det är huvudsaken. 

 

TACK för allt du ger och lär oss varje dag!.  Hija Mia te amo! 

19/1-21..

 

Vart ska jag börja? det har varit två omtumlande veckor och jag har inte själv hunnit landa i vad som faktiskt hänt, jag har åkt in och ut på sjukhus och helt ärligt bara mått väldigt dåligt. Den här första tiden tillsammans med sitt barn som ska vara mysigt har varit fullständigt kaos för mig. 

 

Kl är 03.30 och jag vaknar av en rätt kraftig värk, dock inte så kraftig att jag inte kan somna om igen. Jag var van vid värkar då jag sista tiden av graviditeten redan haft en massa som kommit och gått, det har dessutom redan konstaterats att jag har hög smärttröskel och har därför svårt att urskilja latensfasen och påbörjande förlossningsvärkar.

 

04.30 kommer en till men denna håller mig vaken, jag bestämmer mig för att gå upp en stund, både Adrian och vår dotter ligger och sover och jag ville inte väcka dem i onödan så jag bestämde mig för att hoppa in i duschen och göra mig redo ifall det skulle vara "dags" för förlossning, inte minst för att se ifall värken skulle klinga av något av värmen från duschen, njae det kändes inte bättre så vid 04.45 ringer jag mamma och ber henne sätta sig i en taxi och komma hit omgående, (hon skulle passa vår dotter). Värkarna kommer nu redan var femte minut och sitter i rejält, så jag väcker Adrian som inte riktigt förstår att det är dags att åka in, han försöker klä sig samtidigt som han klockar värkarna och försöker ta hand om mig.

Kl är nu 05.00 och Adrian ringer förlossningen då värkarna kommer var tredje minut och sitter i ca 45 sek åt gången, Nu gör dem riktigt ont kan jag säga, så nu kände jag själv att jag behövde åka in. Förlossningen bad oss åka in direkt då jag hade en snabb första förslossning för mindre än ett år sedan, (ja det skills bara 11 månader emellan våra döttrar, så dem misstänkte en snabb förlossning även denna gång).

 

Mamma kom helt anfådd vid 05.25, och nu började första hindret av vår hinderbana... 

 

Vår hiss i huset har nämligen stått stilla sedan 28 december pga reparation, TROTS upprepade felamälningar till hyresvärden så har dem bara skitit i att fixa den tills hissen pajade så kraftigt att hela skiten måste bytas ut! och självklart måste detta ske precis innan jag ska föda!. Jag vill poängtera nu att vi bor på våning 6, VÅNING 6! jag var alltså tvungen att ta mig ner dessa trappor under fullt värkarbete!  och resultatet av att ta sig ner dessa var den bidragande faktorn till det som skulle komma skall. 

 

Taxi resan till förlossningen var rena helvettet! jag vet ju hur det känns med värkar precis innan jag ska föda då jag redan upplevt det innan och visste därför att tiden var väldigt knapp. Jag minns att jag vid ett tillfälle började gråta och sa att jag skulle få föda i bilen då jag var bombsäker på att vi inte skulle hinna fram... jag hade så fruktansvärt ont, värkarna kom tätt och höll i sig och nu kände jag dessutom att jag var helt öppen ( jag kände samma sak med första dottern jag bara visste när det var dags.)

 

När vi körde upp mot förlossningen fick jag en såndär konstig feeling, (typ falsk frihets känsla) ÅHHHH epuduralen here i come! NU får jag den hjälp och smärtlindring som jag vill ha för att orka med resten.

Adrian hjälpte mig ur bilen men jag kunde inte gå längre mina ben bar mig inte, jag fick en värk precis utanför bilen och kom inte en meter, jag föll ihop på huk. Adrian tillsammans med taxi chaffören sprang fram och ringde på förlossningsklockan, det dröjde dock lite innan dem svarade, jag hörde en barnmorska i högtalaren och jag skrek bara rakt ut jag spricker! jag spricker! . Vattnet gick ute på parkeringen mitt i en värk och jag kände i samband med det hur jag spack rakt av. Jag kunde inte hålla emot då kroppen krystade av sig självt, det dröjde fortfarande och ingen kom så Adrian ringde återigen på klockan, denna gång svarade dem påengång att hjälp var påväg..... men det var försent.... i nästkommande värk brände det till ordentligt och hennes huvud kom ut, jag blev livrädd! det var minusgrader ute och jag var rädd att tappa henne i asfalten. Jag höll nu emot hennes huvud med mina händer i väntan på hjälp. härifårn är det mesta blurrigt dock några få saker minns jag väldigt tydligt.

 

Rätt var det var flög dörren upp till förlossningen och där stod ett helt stressat team på 6 pers i full mudering iom Covid, en barnmorksa tog tag i mitt skrev för att hålla emot huvudet, och samtliga skrek håll emot håll emot! Det var jätte svårt att höra vad dem sa genom både visir och masker, och jag var helt borta av smärta /shock. Teamet drog upp mig på brittsen och hann precis dra ner mina byxor när läkaren skrek STOPP! Just detta minns både jag och Adrian tydligt ALLA stannade upp för vidare instruktioner och nu kommer jag låta jätte flummig men jag svävade jag utanför min kropp, det var som om jag stod på sidan av och såg mig själv ligga där. Super läskigt!...

 

Vår dotter lades på mitt bröst, jag födde henne i korridoren precis innanför dörrarna av förlossningen. 

Adrian höll på att svimma ute i korridoren och dem körde in mig på sal. Hör och häppna nu men trots en super snabb förslossning så fick jag bara första gradens brisningar, Adrian fick komma in i rummet efter att en barnmorska lugnat ner honom, ( han tyckte det var väldigt otäckt att se mig i det skiket då han kände sig helt otillräcklig, han kunde ju inte hjälpa mig i det som skedde och det tog honom väldigt hårt.) Vi båda var helt shockade.. Där låg jag nybliven mamma och kunde inte ta in att vår dotter låg på mitt bröst, teamet lät mig vila ensam i 2 timmar innan dem kom tillbaka för att sy igen mig, och jag var helt otröstlig, jag bara grät och skrek rakt ut.. jag var i total schock och mådde så fruktansvärt dåligt, det hade gått alledes för fort och gjorde alledes för ont. Det var hemskt, och jag kunde inte ta in att hon redan var ute. I min journal står det INSKRIVNING 06,14 FÖDELSE 06,15 en minut emellan licksom.

IOM Covid så vill dem helst att man åker hem så fort som möjligt och det gjorde mig ingeting jag längtade hem till vår dotter där hemma. Vi lämnade bb efter 6 timmar och den bästa kramen jag fått i hela mitt liv fick jag av vår älsta dotter när jag halvt ramlade in genom ytterdörren.  

 

EFTERVÅRDEN total sög!, Dagarna efter förlossningen var helt hemska, jag bröt ihop flera gånger om dagen och bara grät i timmar, jag vet inte ens varför, men jag fick minnesbilder av själva förlossningen och drömde mardrömmar, jag fick som fantomen smärtor och det kändes som om jag sprack om och om igen.

Jag kunde inte amma vår första dotter speciellt länge pga smärtan i brösten, och misstänkte att jag skulle få liknande problem igen, dock blev det ännu värre denna gång.. På fredagen skulle vi på återbesök på sjukhuset för att kolla mig och bebis, Hon mådde fint!, och det är huvudsaken men jag var ett total vrak, jag hade sånna smärtor att jag knappt kunde gå, vad som var ännu värre var smärtan i mina bröst, dem var helt spräng fyllda och jag kunde knappt lyfta armarna, faktum är att Adrian alltid fick ge mig den minsta då jag inte kunde lyfta henne själv och då väger hon endå under 3kg... 

Barnmorskan jag kom in till var ju under all kritik och ifall jag hade varit i mitt ess hade jag skällt ut henne så hela sjukhuset hade hört, men jag hade ingen kraft, jag var så jäkla nere och mådde så dåligt i kroppen, för det första så tog hon in mig 20 min efter avsatt tid och talade då minsann om för mig att hennes kollega väntade på henne med lunch nere i entrén, jag svarade då att jag varit i tid och hon själv var 20 min försenad....

 

Booom där skar det sig fullständigt emellan oss.. Hon ville bara att jag skulle gå därifrån, jag försökte ta upp det här med amningen och hur ont det gjorde ( bokstavligen det känns som om någon skär i mina bröst med knivar, och jag blir tårögd varenda gång), till svars fick jag bara "hon tar bra grepp med munnen det KAN OMÖJLIGT göra så ont som du säger" SUCK "älskar folk som tror sig veta bättre än dig".....  jag tackade bara för mig och gick däriffrån, det går ju inte att ta en sådan sak med någon som tror sig känna din kropp bättre än dig själv, så jag gav upp... Fredag kväll kommer och jag får kraftig frossa efter amningen, jag blir snabbt sämmre och får feber under natten, Lördagen passerar med extrem smärta i bröst och armar, samt feber och frossa, jag kör på alvedon och värme kur hela dagen men inget hjälper. 

Söndag morgon, jag är så varm utav febern att det känns som om jag ska brinna upp, jag känner mig helt vimsig, alevdonen hjälper inte och frossan kommer och går, när jag tar tempen visar den 39,5 grader.. straxt därefter ringer Adrian 1177 för rådfrågning, dem kopplar om honom till 112, och någonstans under samtalet hinner jag tuppa av, en ambulans skickas hem till oss och nu visar tempen 41 grader, jag är helt väck så dem kör in mig till Danderyds gynmottagning. Mycket riktigt DÄR konstateras det att jag har en kraftig infektion i båda brösten pga mjölkledarna, vilket förklarar delvis smärtan vid amning men också varför jag haft hög feber samt inte kunnat röra armarna... Vad som mer låg på kartan var att jag hade spruckigt upp en del stygn, förmodligen pga  alla trappor i huset påväg hem från förlossningen, så det var bara att sy igen engång till. ( Vad jag vill poängtera nu är att OM kärringen gjort sitt jobb uppe vid återbesöket hade hon sett redan där att jag hade en infektion och uppspruckna stygn! SÅ himla onödigt, det hade sparat på både hälsan samt en ambulansutryckning...)

Nu står jag på fortsatt antibiotika kur i 10 dagar, och mår helt jävla ruttet, kroppen känns helt felmonterad och jag är fortfarande i schock efter förlossningen. Dottern mår fint! och som sagt det är det enda som betyder något, Vi mammor brukar läka ihop tillsllut.