Jenna Fiore

Jag växte upp mitt på söder i Stockholm, i min skola fanns det i stort sett bara svenska barn. Det var typ jag och 3 ungar till som hade "invandrarpåbrå". Var det något som påverkade oss? JO absolut!, blev jag extra utsatt? hmm både ja och nej, jag skulle snarare säga att jag blev missförstodd.

 

För det första så var jag mycket mindre, smalare, kortare och mer petit än dem andra tjejerna i min klass, för det andra så uttryckte vi oss på olika sett. I mitt fall jag talade med hela kroppen, medans dem själva knappt gav ifrån sig en min under samtalen, dem flesta tyckte att mitt kroppsspråk var "konstigt" och andra gillade mig inte för att jag var en jävla "spagge", "pizzabagare". Under många år försökte jag dölja vem jag egentligen var, just för att passa in i normen, Inte för att jag inte var stolt över vem jag var och vart jag kom ifrån utan för att "passa in", jag fick ofta höra av tjejerna i min klass att jag borde "tona ner mig", jag både syntes och hördes för mycket för deras smak. BARN kan vara jävligt elaka emot varandra och enligt min rektor på över 1000 elever så existerade "ingen mobbning" överhuvudtaget på skolan, just därför valde jag själv att smälta in i mängden med flit. 

Dem flesta i min klass gick på handboll, eller hade piano lektioner, jag själv dansade 6 dagar i veckan och tränade 4 timmar per pass. Jag hade i stort sett inget socialt liv alls efter skolan, det gjorde mig iof inte så mycket, eftersom jag inte stod någon i klassen nära. Jag har stått på scen sedan 3 års ålder och var dansskolans ansikte utåt sett som Solo artist sedan väldigt ung ålder, det var även där mina vänner och gemenskapen fanns.

 

Dansen var det helt annorlunda där talade alla "samma språk" bakggrund spelade ingen roll, men endå återigen så var det här med att passa in, vägde du för mycket så hamnade du snabbt i utanförskap, så att börja hålla kosten var något man bara gjorde för att inte hamna där. Jag har alltid varit liten och petit som sagt men jag vägde för tok för lite för min ålder under mina dans år. 

 

I slutet av gymnasiet började nästa grej, jag hade mitt första "seriösa" förhållande som varade under många år. Jag hade tvingats sluta med dansen pga en knäskada som sabbade min intagning till balettakademin, så det vart ingen mer dans för min del vilket gjorde att jag gick upp till normalvikt, (faktum är att jag än idag känner av skadan i  knät), så från att ha gått från typ undernärd till normalvikt såg kanske underligt ut på mig eftersom alla var vana vid att se mig supersmal.

 

Detta gällde även min dåvarande som på den tiden redan hunnit skapa sig ett namn inom stockholms nattliv och tyckte om att ha en "vacker" ung  kvinna vid sin sida att visa upp i sociala samanhang. Där ökade pressen om det perfekta utseendet ännu mer, jag vistades för mycket i "perfekta" festmiljöer, Tjejerna i min omgivning la skandalösa summor på sitt utseende, dem opererade sig redan vid 18 års ålder för att försöka efterlikna slitz modellerna som medverkade i diverse dokusopor på tv. Jag säger inte att det är "fel" frågar ni mig så får man göra vad man vill med sig själv ifall man mår bra av det men pressen var extrem, och den smittade av sig som pesten. Jag glömmer aldrig när min dåvarande vid ett tillfälle grabbade tag i snacks skålen jag höll i  och drog den ifrån mig medans han förklarade att ingen man minsann ville vara tillsammans med en "flodhäst". Klart som fan att jag blev ledsen när han sa så, jag tog väldigt illa vid mig, ( va? är jag så tjock? tänkte jag) där börjare kulan att rulla kan jag säga..... ( Nu tänker ni  fy vilken hemsk pojkvän hon hade) Nej han var absolut inte det!, Tvärtom han var toppen på många sätt och vis men jag tog såklart åt mig av vad han sa och än idag kan jag inte äta just chips och ostbågar. Vi skilldes åt som vänner flera år senare och anledningen var olika musik karriärer vilket resulterade i för många resor på olika håll. Men just den där meningen om flodhästen har alltid setat kvar i hjärnan. Handen på hjärtat jag trivdes endå inte med min dåvarande vikt och hade funderat länge på att börja träna igen men inte kommit till skott, han rullade igång min resa på att äta mer hälsosamt vilket resulterade i en mer stabil vikt, faktum är att jag haft samma vikt dem senaste 12 åren och trivs bra så. 

 

Något år senare fick jag mina första jobb i Usa just pga min kropp, så idags läget kan jag inte vara något annat än tacksam  än för just den meningen. 

Agenturen och konkurensen i Usa var stenhård, inte alls något som jag mött på tidigare, kontraktet sa att jag skulle göra allt som agenturen bad om, alltifrån färga och klippa håret, till upp och nedgång i vikt,  operationer etc... praktiskt taget ville dem bara att jag skulle säga JA till allting dem sa oavsett hur korkat det än var. Ingen bryr sig om dig som person, DU förblir deras produkt som dem säljer till olika företag och dem behåller väldigt stora summor själva. Vad ska jag säga? jag var runt 20, köpte dyra grejer reste jorden runt och trodde jag levde livet... Tills den dag  jag ett par år senare mötte på en gammal vän hemma i stockholm som gick rakt förbi mig för att hon inte kände igen mig. Jag var nu nere på 43kg, tappat en massa (rött)  hår pga stressen, och var så hårt sminkad att man knappt kände igen mitt ansikte.. Hennes ord...Men snälla vad har du gjort? vad har hänt med dig? sa hon helt förskräkt när hon väl kände igen rösten på mig.

 

I nästan 25 år hade jag förskökt bli och vara någon som skulle passa min omgivning, inte för att jag själv ville det utan för att jag trodde att det var det jag var tvungen att göra för att passa in för att bli älskad och bli anlitad. 

 

Där och då bröt jag en gammal ond vana. Jag har inte signat upp mig med någon ny manager sedan dess utan sköter samtliga kontrakt själv. Skiter fullständigt i vad bolag säger eller ber mig om, tex gå ner i vikt, operera läppar, bröst, rumpa... då hade du varit perfekt för just det här jobbet. Ska jag operera mig så ska det vara mitt eget val INGEN ANNANS!. 

 

Och tro mig att folk i början sa att jag var totalt jävla galen som ville gå emot normen och endast vara mig själv ,( du kommer ALDRIG, få ett jobb, DU kommer ALDRIG mer stå på scén.. osv) Om jag fick en krona varje gång jag hörde en negativ komentar skulle jag vara miljadär idag...

 

Vet ni vad? för ett par år sedan lämnade jag mitt dåvarande jag bakom mig bytte mitt artist namn, och förblev Jenna Fiore.

 

Jag reser fortfafrande jorden runt, spelar på enorma scener i direkt tv, modellar för företag, MEN skillnaden är att jag är JAG och JAG bestämmer helt själv, och JAG kunde bry mig mindre om vad folk säger bakom min rygg.

För ett par år sedan levde jag i ett hemskt förhållande ( jag tänkte gå in djupare i själva relationen i ett annat blogg inlägg).

Killen jag bodde tillsammans med då kom ifrån en märklig familjesituation, där bla skit snack, droger och förtryck inom familjen ofta förekom.

Detta satte såklart spår i hans självkänsla, i grund och botten hade han väldigt dåligt självförtroende och tog gärna ut det över mig. Det var precis som om han kände sig större av att förminska mig.

Vår relation var väldigt ostabil (det berodde helt på honom själv). Men vad som förvånade mig mest var att när vi hade det som absolut sämst och jag hade nämt att jag ville gå ifrån honom så kom han med enligt honom själv  den briljanta ideén om att vi skulle ha barn, "allt skulle bli så bra mellan oss ifall vi fick barn och gifte oss, då skulle även hans familj lugna ner sig enligt honom."

 

Jag är så glad i dagsläget att jag inte gick på den lögnen, jag hade fastnat i 18 års helvette. Oavsett ifall man kan separera ifrån karln, så skulle det bli en kamp om ensamvårdnad. ( Det är inte jättelätt att få ensam vårdnad Sverige). Och NEJ jag skulle aldrig låta mitt barn växa upp med en pappa som har både drog och alkoholproblem, som inte vill arbeta utan bara spela PS hela dagarna, och som dessutom kommer ifrån en sådan familj.

Jag skulle aldrig känna mig trygg i att lämna bort mitt barn till en sådan person. Att skaffa barn för att man vill hålla sig kvar i en relation eller försöka fixa problemen kommer aldrig hålla, förr eller senare så knakar det rejält och det slutar med att man mår dåligt. Och frågar du mig? DU slösar din tid på en LOOSER!. 

 

DU KOMMER ALDRIG KUNNA LÖSA ETT TRASIGT FÖRHÅLLANDE GENOM ATT SKAFFA BARN!. Ett barn fixar inte det som redan är trasigt, och har ni inte löst det långt innan dess kommer ni aldrig göra det.

 

 

 

Jag och Adrian har ett par år på nacken och har redan haft våra ups and downs, så när vi fick vår dotter var vi starkare än någonsin. Ett litet barn är påfrestande det går inte att beskriva det på ett annat sätt och för att orka med varje dag så behöver man vara ett starkt team, Ifall du lever i en relation ska inte DU ensam ta allt eller göra allt. Ni ska göra det tillsammans!. Jag behöver aldrig be Adrian om någonting! han gör bara och han gör det ifrån hjärtat, Ibland är jag helt slut jag är iof höggravid också men ibland har jag så ont eller orkar inte lyfta ett finger hemma och han har aldrig ifrågasatt mig eller klagat, han tar över bara. För lite sömn, bebis som kanske skriker i timmar och ett hem som förfaller kan göra vem som helst frustrerad och det sista man behöver då är någon som kommer hem och sätter sig framför sitt tv spel, eller som hellre går iväg för att träffa sina kompisar/ kusiner, eller ännu värre är hemma men endå inte är närvarande, för att han hellre sitter med sin mobil än att leka med sin dotter/son. EN som bara förväntar sig att alltig ska vara klart och serverat åt honom.

 

Är det såhär du vill leva resten av ditt liv? FINE, jag sökte efter något mer i livet och jag fann det. 

Min dröm var att finna en man som hellre vill umgås med sin fru och barn än något annat och jag fann det i Adrian. Jag skulle ALDRIG nöja mig med något annat. Och jag skulle Aldrig acceptera ifall jag behöver BE min man om att ta hand om eller umgås med vår dotter.

 

I torsdags besökte jag läkaren på Mamma mia för en gynundersökning. 

Jag har sedan drygt 2 månader haft sammandragningar samt kännt ett kraftigt tryck neråt (påminnner lite om trycket vid en förlossning) så jag ville bara kolla att allt var okej. Att hon mår bra vet jag redan då jag går på regelbundna tillväxkontroller och var på ett ultraljud veckan innan, allt är i sin ordning och hon rör sig som hon ska, men som sagt jag har trycket och även smärta när jag går eller står upp längre stunder.

Det visade sig att jag löper stor risk för prematurfödsel, hon precis som vår första dotter ligger redan fixerad med huvudet neråt sedan en tid tillbaka, "hon ligger dock längre ner än vår första", (därav trycket neråt). Efter undersökningen så konstaterades det att livmoderhalsertappen redan är mjuk dock inte öppen.

 

Jag har redan sedan en tid tillbaka fått lite bassning av min barnmorska då hon upplever att jag varit lite stressad, ( mjo det har jag nog varit) jag har en liten dotter hemma som växer och utvecklas, jag jobbar på som vanligt, vi är mitt i starten av vårt senaste bolag och jag skulle dessutom haft en grej under 2 dagar i början av november). Så nu har jag blivit tillsagd på skarpen! jag MÅSTE varva ner och vila sista veckorna nu om jag inte vill att hon ska titta ut snart,  inga fler promenader, ( jag som alltid är ute oavsett väder), ingen städning eller plock hemma, inget tungt handlande, eller dra en tung barnvagn, och inget upplyftande av vår dotter, (det sistnämnda känns jätte jobbigt då hon är så mammig och vill upp i famnen speciellt när hon ska sova middag ,då vill hon licksom somna i famnen. 

 

Jag kommer inte klara av att strunta i att ta upp henne även om jag måste begränsa mig, hon förstår inte varför mamma helt plötsligt inte tar upp henne i famnen, men jag ska defenitivt hoppa över det andra. Adrian har också varit på mig och sagt att jag ska varva ner och att han kan göra allt ensam, så kanske dags att lyssna nu då... 

Det är inte jätte långt kvar av graviditeten, men det är endå viktigt att hon stannar på sin plats den sista tiden. Och det Absolut sista jag vill är att bli fast på ett sjukhus med en prematur bebis under Corona.